Mcbadger – The Blogger formerly known as Attityd-Viktor

Nu har jag återvändt efter lite mer än en månad i blogg-celibat. Så här ser framtiden ut.

Jag har blivit anställd att skriva för www.filmstar.se . Allt filmrelaterat som jag skriver kommer således att hamna där. McBadger kommer bli en blogg som hänvisar när det kommer ett nytt inlägg. Fast bäst gör ni att lägga filmstar till er bloggrunda för jag är inte den enda läsvärda skribenten där. McBadger kommer att bli sparsmakat uppdaterad men kommer inte att försvinna.

”Men Viktor din karismatiske hingst. Jag som äääääälskar att läsa dina intelligenta iakttagelser och texter som inte rör filmens värld, vad ska jag göra? GE MIG MER!!”

Frukta inte. Jag har som sagt köpt en URL där jag låter starta upp en ny blogg. En blogg som blir mer av en ren spelblogg som också blandas upp med mina i livet betrakelser om allt  som inte nödvändigtvis har med spel att göra. Jag är smått förälskad i projektet och skriver flera gånger dagligen. Så spring över ditt så fort ni kan. Adressen är http://gameoddity.se/ . Det fixas fort farande en del med design och så vidare men i det senare ledet är Game Oddity tänkt att bli en bred men djup spelblogg för alla som intresseras av ämnet. Flera skribenter och högar med kvalitativa såväl som vardagliga inlägg. Så följ länkarna och sprid dem till så många människor ni känner. Känner ni att ”det här skulle jag göra bättre” så är ni välkomna att medförfatta i bloggen i framtiden. Sen när ni har gjort allt så går ni och köper er en riktigt stor fin glass. Det har ni förtjänat. Vi synes på Game Oddity.se

Till en alldeles egen URL! Jag ber om ursäkt för den slappa uppdateringstakten här på bloggen men det beror egentligen på att även om det inte syns så händer det faktiskt ovanligt mycket nu. Inom en snar framtid hoppas jag att få presentera mitt nuvarande hjärteprojekt tillika .se-adress här på bloggen. 

På måndag åker jag utomlands till Bali för att fira min gode fars 50-årsdag. Jag blir borta de närmsta veckorna men har blivit utlovad ordentlig internettillgång så förhoppningsvis så håller bloggen på som vanligt. Fast pillandet blir som sagt främst med min URL. Ni vet den jag blev pappa till. Internet-cigarrer fur alle!

1997 gick jag på mitt livs första konsert. Det var på Nya Ullevi och jag skulle få se min allra största idol. 12 år senare är han död. Han finns inte mer. Hela världen håller nu andan och jorden runt knyter sig magarna i sorg och chock. Det var ju inte så här det skulle bli. Han skulle ju komma tillbaka. The King of Pop skulle komma tillbaka. 

Vänta er att världen och pressen står i brand imorron och att det  kommer råda i dagar, månader, ja kanske till och med år fram över. Om ni inte tror mig så tänk bara på Heath Ledger. Det finns som bekant känd, kändare och så finns det Michael Jackson. Vi talar om kändisarnas kändis. Kanske rentav om artisternas artist. Oavsett så kommer han för mig vara och förbli en av mina absoluta musikfavoriter och idoler.

Jag kommer sakna honom. Jag kommer banne mig att sakna honom…

Jupps, jag var där som man säger. Så självfallet måste min narcissistiska ådra få författa en liten text/recension av det hela. Utan något dumt betyg förstås (mer om varför betyg på konserter är helt ”pants-on-head retarded” någon annan gång). 

Konserten med AC/DC kan beskrivas som en väldigt egodödande uthållighestövning. Publiken längst fram i fållan (undertecknad inkluderad) bestod främst av relativt unga friska människor runt 20-sträcket. På scenen har vi ett band som ligger närmare 60 ditot. Det egodödande i situationen. Vi i publiken kunde knappt hålla upp temot med gubbsen på scen. Den konstant bajsnödiga Rock-Baloon Brian Johnson tätt åtföljd av hin håles förtrogna Angus Young drev på oss som boskap. Krävde röjj, nävar i luften, ”woohande” tills lungorna kroknade och en skog av luftgitarrsfingrar och hårdrockstecken. Gav vi oss? Själfallet inte, men ibland var det nära.

Efter konserten så kunde jag bara sammanfatta mitt varande med tre ord. Trött men lycklig. 

Kvällens (två) bästa: När publiken börjar chanta ”Rosie” och mökarns mycket Rosie väller ut på scenen och gränslar Rock n Roll-tåget (bokstavligen). Kvällens utan tvekan mäktigaste riffmani. Tills det att Let There Be Rock gör Arena-mosh av Ullevi förstås. Efter att ha sett gamle Youngs (hehe, I made a funny) gitarrande live så tror jag på riktigt att han är besatt av Beelzebubb. I ett integrerat solo som jag tror klockade in på på en dryg 10minutare hann han med en duck-walk ut till mitten av arenan. Släta av publiken med sämre platser. Hissas upp på en plattform över Ullevi och utföra någon slags spasmisk riff-break-dance på toppen. De grövsta AC/DC-fansen nådde troligen sitt klimax samtidigt som konfettikanonerna gick av.

Kvällens udda stund (och ett av mitt livs mest märkliga sexuella upplevelser): När 57 000 människor applåderar och busvisslar en 50+are som strippar.    

Kvällens sämsta: Den sega bluesmusik som sjösjukegungade Ullevi innan AC/DC intog scen och vars ljudvolym gjorde att ”vågen” aldrig gjorde ett enda fullt godkännt varv. Skäms!

Tanke om recensionerna som kom dagen efter: Vem som än lärde svenska musikjournalisterna termen ”bananas” borde få en snigel på ögat.

McBadger out.

I haz it. Tack för boken Carl!

Det är inte bara Attityd som går under i dessa tider av ekonomiskt svårmod. Idag släppte The Schulmans nyheten om att deras flaggskepp 1000apor ska läggas ner, förmodligen redan innan midsommar.

…och festen varade länge. Eller?

Lite synd är det ändå. Även om Schulmännen var väldigt dryga och tykna i mycket de gjorde, så var det ändå trevligt med en osnäll motpol till alla tama och tillrättalagda Bellor, Kenzas och modebloggare som i övrigt regerar den svenska bloggosfären.

Jag fattar inte grejen med det. Det är rinnigt, kladdigt, klistrigt och smaken nästintill obefintlig. Närhelst det i barndomen vankades glass hemma så var isglass den goda tvåan på besvikelselistan. Enbart slagen av den universala barnplågan rom & russin förstås.  Popsicle däremot. Där har vi något jag kan ta mig till. Folk har ju på senare tid kommit på att 90-talet kanske ändå inte var så dumt. I alla fall inte musiken som jag under min uppväxt på riktigt trodde bestod bestod av tuggummipop, ett dussin boy bands och så kanske något annat. 

Nu när det är coolt att aktivt gräva i 90-talts katalogen så har Popscicle (som för mig inte var mer än ett konstigt [läs: för liten för att förstå] skämt i Nile City) under de senaste dagarna växt sig till mitt allra trevligaste sommarsällskap. Så bege dig till Spotify och hugg in på den bästa isglass världen har att erbjuda. Smakprov ges nedan. Videosen är stora fail-estetiska gäspningar av någon anledning men musiken en ljuv Piteå goes My Bloody Valentine hybrid.  

Titta vad jag hittade i brevlådan idag. The Secret of Nimh har jag peppat ett bra tag nu sen det att jag blev påmind om hur magiskt bra Don Bluth är. Han är en otroligt underskattad regissör som jobbade emot de vanliga konventionerna som tecknad familjefilmer oftast byggde på. Han menade att så länge det fanns ett lyckligt slut så kunde barnen utsättas för vad som helst på vägen dit. Lite läskigt kan jag hålla med om, men så länge filmerna är fantastiska så. 

Don Bluth har förutom The Secret of Nimh bland annat varit ansvarig för tillkomsten av den första (och bästa) Fievelfilmen: Resan till Amerika/An American Tale, Ett troll i Central Park, Anastacia och min personliga nostalgibomb The Land Before Time. Det luktar lite som ett marathon ligger runt hörnet på bloggen men till en början ska jag nöja mig med att se Nimh som omtalas som hans bästa. Förhoppningsvis hinner jag se den ikväll så räkna med att en recension dyker upp snart.

McBadger out. 

Idag är det dags att plocka fram sågen. Motorsågen.

När Bonnier Carlsen gjorde genidraget att översätta Dragon Ball-mangan till svenska så startade de en läsexplosion bland unga som inte ens kunde matchas av Harry Potter. Dragon Ball blev svenskarnas väg in i mangamediet och nu mera utgör mangahyllorna en obligatorisk avdelning i varje bokaffär värd namnet, och de växer för varje år. Det är viktigt att inte glömma vart allt kommer ifrån.

När jag ser live-action-filmen Dragon Ball Evolution så försöker jag verkligen mitt bästa för att hitta något snällt att säga om den. Att skaparna måste haft en plan med allt detta. För inte är det väl möjligt att lägga så många dåliga idéer på varandra utan att det finns nåt syfte. Jag hade aldrig några förväntningar på den här filmen efter det att de första bilderna hade släppts. När Stephen Chow däremot fyllde producentrollen så började dock ett fjärran hopp att smäkta efter syre. I Evolution har filmskaparna valt att göra en version med moderiktiga nyckelord som “seriösare”, “realistisk” och “allvarlig”. Alltså går Son Goku på high school. Nej inget skämt, han går på high school (and the prom’s tomorrow). På den vägen är det genom hela filmen. Hela orginalets story och konceptet är nerdummat och amerikaniserat till en grad som inte setts sen Tre Ninjor & Tivoliattentatet. Fans av mangan kommer sitta och kvida i biosalongen “sluta sluta”, men det kommer inte sluta, det kommer fortsätta. För er andra som inte läst mangan så väntar en film så platt att den är på vidden till tvådimensionell. Storyn är hackig, karaktärerna outvecklade och fightingen håller en standard som inte lämnat Power Rangers-stadiet.  Det är synd om skådespelarna (hur i glödheta kunde de få Chow Yun Fat att ställa upp på det här?), det är synd om fansen.

Att Alan Moore och Watchmen-fans klagar käkarna ur led kring Watchmenfilmen känns inte vidare befogat med Dragon Ball Evolution i åtanke. Det är inte synd om Alan Moore. Det är synd om Toriyama. Jag vet inte om det är av pengahunger, japansk vänlighet eller invandhet som gjort att han låtit sitt magnum opus bli så systematiskt våldtaget genom åren. Dragon Ball Evolution är det absolut värsta övergreppen som mangan Dragon Ball fått uppleva och en lysande stark kandidat till årets sämsta film.

Kommentar: Den enda behållningen med filmen var att få skriva recensionen. Sweet, sweet vengance.