Nu har jag ägnat åtskilliga timmar att infoga alla mina gamla recensioner i den här bloggen. Ni vet ifall ni skulle sakna någon av de gamla klassikerna. Som bonus ser inte det inte längre ut att vara så sabla tommt på den här bloggen. Ni navigerar lättast fram till dem med ”kategori”-sektionen eller med det mirakulösa scrollhjulet om ni utgår från detta inlägg.
För att göra något lite extra av det hela, så har jag tagit mig tid att redigera alla recensionerna. Inget har skrivits om men en språklig tillsnyggning har det allt blivit. Den pinsama kvalitétsutvecklingen kan jag däremot inte gömma utan den ligger öppen för er att skratta och peka åt. Som kaka på kakan har jag också lagt kommentarer till nästan alla recensionerna (uppdateringar kommer under dagarna). Ni vet lite fulheter som jag inte kunde med att säga på GPs hemsida och sånt där. Jag har ingen aning om vem som finner något intresse att läsa sånt, men se det som att jag ville berättiga att publicera massa recensioner som egentligen är gamla. Directors cut är skiten helt enkelt.
Det är så det ska göras! Sam Raimi har efter en avstickare med en trio Spiderman-filmer återvändt till sin Evil Dead-skräckstuga och odlat fram en avfälling till serien för att påminna genren om hur en riktig skräckis skall se ut.
I filmen får vi följa lånebiträdet Christine Brown (Alison Lohman) som efter hon vägrat förnya lånet på en zigenargummas hus skapat sig en mäktig fiende. Efter en morbid och grotesk cat fight finner hon sig i sitsen av att vara under en förbannelse där någon otäckning som heter Lamia aka Beelzebub aka Satan skall dra ner henne till, ja ni kan nog gissa. Fast innan dess ska han (Lamia) ta tre dagar på sig att skrämma skiten ur både Christine och dig.
Det är på den basen som filmen arbetar. Klichéer som zigernare, katter, förbannelser, ögon och hin håle själv utgör soldater i ett enda långt korståg av hoppa-ur-byxorna-effekter. Det finns nästan inget som bygger på stämning utan allt mynnar ut i dessa plötsliga audiovisuella andrenalinduschar. Det kan tyckas billigt men efter att du hoppat till på nästan varje tillfälle som går så får du ändå snällt erkänna att Sam vet vad han gör. När han samtidigt infogar drypande solkig svart humor och en lagom portion med äckelpäckel så känns det mer som att jag blivit släpad till skräckhimlen. Jag tror filmen kommer gå bra på biograferna, popcornen kommer flyga och folk kommer skrika. Det förtjänar den. För detta är en välbehövlig old school-injektion i en sedan länge urvattnad genre som under de senaste åren skalats ner till sadistiska dödseffekter och enformig tortyrporr. Det ska vara kul att bli skrämd. Är det bara Sam som fattar det?
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/film/recensioner/article5374188.ab
Storyn: John Connor slåss mot maskiner. I framtiden. Punkt.
Först kommer titeln som i mullrande metall spränger fram Transform..eh Terminator på skärmen. Sen kommer Christian Bale som brummar som han svalt en verktygslåda varpå han hoppar upp på sin svarta motorcykel och jagar efter Joke.. eh Kyle Reese. Det här är problemet med Terminator. Den är generisk. De två första Terminator filmerna är klassiska och Judgement Day är förmodligen filmvärldens bästa uppföljare. Terminator 3 var ett skämt vad gällde helheten men bjöd ändå på några riktigt snygga actionscener och en förvånansvärt karismatisk AH-nuld. Salvation tillför inte något alls till serien. Den är luft. Ett extra mellanrum. En blindtarm.
Det är inte det att jag inte uppskattar det Salvation försöker göra med serien. Att sätta den i en snygg dammig framtid istället för nutiden känns behövligt. Synd bara att skådeplatsen och karaktärerna i den är mer blodfattiga än maskinerna de fajtas med. På plussidan så har fansen i alla fall ett gäng referenser till tidigare filmer och en snygg actionscen. Den goda vanan trogen så är det återigen biljakten. Däremot så lyckas inte Salvation leva upp till något annat av det som gjort en bra Terminator-film. Specialeffekterna sätter ingen ny standard likt de första filmerna. Actionen är inget som sticker ut. Visst försöker man traditionsenligt gräva lite i filosofipåsen och ställa frågor om “vad är mänsklighet” men dylika grepp har gjorts tusen gånger bättre i filmer som Ghost in the Shell eller varför inte -återigen- de tidigare Terminatorfilmerna.
Utbuad på Cannes. “Katoliserad” för att få komma in i USA. Sprungen ur Lars von “världens bästa regissör” Triers depression. AntiChrist är kommen.
Han (lysande spelad av Willem Dafoe) och Hon (än mer lysande spelad av Charlotte Gainsborge) har precis förlorat sitt barn. Hon går in i en djup depression som Han som terapeut bestämmer sig för att bota den. Ett åtagande som blir början på en lång spiral av vansinne, skräck, sex och våld.
AntiChrist är en film som inte lämpar sig för ett betyg. För mig så vandrade den upp och ner på skalan under hela visningen. Det är en vacker och tragisk inledning följt av en intressant relation mellan Han och Hon som stundtals vädras ut i surrealistiska och än vackrare drömlandskap. Det omtalade våldets höga nivå visar fascinerande på att det fortfarande finns saker som fortfarande kan få människan att häpna. Det är också här som filmen får sina problem. Våldet blir aningen monotont i längden och det som började så bra blir bara ett sökande att väcka uppseende. Filmen förvandlas då till den där jobbiga skolungen som har svårt för närhet och söker bekräftelse genom att kasta sten på folk och dra dem i håret. Den har alla kvalificeringar för att stämplas som konstfilm men jag är rädd att den använder den stämpeln som sköld för att den inte skall behöva förklara sig. Det om något är förargelseväckande. Så det blir godkännt, inte mer. Jag ser fram emot att höra vad andra tycker om filmen.
Kommentar: Det var många recensenter som satt och höll för ögonen när de såg filmen. Det ni.
Det är dags för upprättelse. Henry Selick har länge fått stå i Tim Burtons skugga. Skrämmande få vet att han är regissören bakom The Nightmare Before Christmas utan tror det är en ren Tim Burton-film. Efter hans senaste långfilmsolycka Monkeybone så är han äntligen tillbaka och det med besked. Coraline är historien om flickan med samma namn (fint röstgiven av en kaxig Dakota Fanning) som lever i en beige och tråkig tillvaro i ett lika beigt och tråkigt hus. Hon och hennes föräldrar har precis flyttat dit och Coraline känner sig försummad och glömd. Den gråa tillvaron bryts dock när Coraline hittar en gömd dörr i huset. En dörr som leder till en värld som är en bättre version av hennes egna. Vad det verkar i alla fall.
Historien är väldigt simpel, rakt berättad och temat med en spegelvärld bekant. Främst ligger Coralines sevärdhet i sin stämning och sin stop motion-animation. Det finns sekvenser så häppnadsväckande välgjorda att hakan faller skramlande till marken av dem och sedan gör bäst i att ligga kvar där för en om möjligt än vackrare sekvens väntar runt hörnet. Det finns så mycket visuellt godis att det i förtexterna borde utfärdas varningar för ögondiabetes. Öronen har det inte mycket svårare utan masseras filmen igenom med spröda speldosetoner i det mystik/melankoliska-registret. Den kusliga expressionistiska stämningen är stundtals så medryckande och närvarande att jag blir lite kluven inför den tilltänkta barnpubliken. Sett från ena hållet så skulle filmen kanske ge dem men för livet. Sett från det andra så kan barn gott behöva lite men för livet.
Den enda invändning jag har mot Coraline är att den är väl medveten om att den är “annorlunda” (sett till den övriga bioreportoaren) och jag är rädd att den stundtals tar tillflykt i det. Filmens estetik blir ibland så udda att det inte passar in i stämningen. Istället är den där för att hamra in budskapet om sin unikhet i oss. Samtidigt är den här filmen tillsammans med The Nightmare Before Christmas egentligen indieversioner av något som är mainstream. Det har färgat håret svart men är fortfarande mainstream. Motiv från filmen är givna popsymboler i framtidens Shock och Sci-fibokhandlar och kommer pynta otaligt “alternativt” folks väskor och jackor. Folk som kommer hylla filmen enbart för egenskapen av att den är annorlunda. Det känns tråkigt för Coraline har betydligt starkare anledningar att bli hyllad för och då har jag inte ens sett den 3D.
Trots att jag vill se mig som en scifi-fantast så har jag aldrig haft något välutvecklat förhållande till Star Trek. Jag vill minnas att jag såg en skvätt på Star Trek: Voyager under mellanstadiet i sökandet efter häftiga actionscener. I retrospektivet så var det väl ungefär lika givande som att sälja glass på nordpolen. Efter Voyager hade jag låst mina fördomar kring fenomenet som trist och nöjde mig därefter med att dissa och hacka ner på det från ett betryggande avstånd. Därför är detta min (och förmodligen många andras) första Star Trek-film i en filmserie där det är den elfte i ordningen.
Det har varit väldigt mycket hemlighetsmakande kring den här ursprungshistorien till The Enterprise och skådisar såväl som filmmakare har gjort ett fantastiskt jobb med att hålla locket på. Simon Pegg sa bland annat vid ett intervjutillfälle att han riskerade att bli skjuten ifall han avslöjade accenten till Scotty. Därför uppmanar jag alla recensenter och dylika att inte förstöra deras hårda arbete och berätta för mycket kring storyn. Vad jag kan våga berätta kring den är att Star Trek inte är en franschise i mängden som hoppar på remake/ursprungshistorie-tåget, utan en franchise som gör det på ett betydligt mer utsökt sätt. Har du från början ingen aning om vad Star Trek är så kan jag i alla fall berätta så mycket som att det är en mer akademikerbetonad sci-fi än exempelvis Star Wars. En akademikerton som jag stör mig lite på när filmen ändå skiftar friskt mellan 2001-realism och lasershowrymdäventyr. Hela den genomgående estetiken känns i många anseenden väldigt utdaterad även om det är vad som signifierar Star Trek. Gnäll åt sidan så var jag förvånad över hur pass mycket jag faktiskt tyckte om den här filmen. Manuset håller precis rätt balans av orddiarre och babbelfascination. Karaktärsgalleriet är genomarbetat och välspelat med extra kudos till Simon Pegg och Zachary Quinto. Det är en snygg, fartfylld film som ändå lyckas hålla sig utanför Hollywoodramen.
Det finns många fans som nämligen varit oroade över att Star Trek nr 11 ska bli en nerdumning av serien till förmån för ett biospektakel för större publik. Hurvida detta stämmer kan jag kanske egentligen vara så högfärdig och svara på, men jag vet såpass mycket att jag tyckte filmen kändes Star Trek och att den till och med gav mersmak. Visst kan det finnas invändningar mot att alla går runt och är löjligt snygga och att Kirk kör en gammal amerikanare och lyssnar på Beastie Boys, men Trekkersen har egentligen inte rätt att så mycket som att viska något om “franchise murder” när Dragon Ball blir styckmördad i biosalongen intill. Star Trek är en alldeles utmärkt film med många strålande mind f’**ks. I och med att det rör sig om en filmserie och ett fenomen som jag aldrig sett mycket gott i så känns det extra kul att få ge den det här betyget.
Kommentar: Alla filmbloggar höll på storyn. Alla stora medier som tv och tidningar spojlierade allt i första meningen. Sad but true som Metallica sjöng.
I den potentiella filmserien X-Men Origins första film får vi ursprungshistorien till vår hårige hunk Logan aka Wolverine. Hur han upptäckte sina mutationer och hur han fick det där pråliga adamantiumskelettet. Det hela tar fart i ett par välgjorda förtexter som visar Wolverine (Hugh Jackman) tillsammans med hans halvbror Creed/Sabertooth (fint spelad av Liev Schreiber) springa och slå sig fram genom världshistoriens stora krig. Så långt allt gott. Ledsamt nog är vår favohårding Logan i Origins reducerad till en godhjärtad hjälte långt från den buttre polisonggud som Hugh Jackman levererat i de tidigare filmerna. För att vara en ursprungshistoria är det otroligt lite fokus på story utan istället ägnas tiden åt att presentera nya karaktärer. Karaktärer som inte är så mycket mer än sina CGI-effekter. Ni som väntat på Gambit (jag är en av er) gör er beredda på besvikelse. Hade det varit en barnfilm så hade termen “leksaksestetisk” legat nära till hands.
Som den actionfilm Origins utger sig för att vara så lämnar den också här mycket att önska. Särskilt med tanke på att de tidigare filmernas många utmärkta actionscener. Här är det klippande tills skruken eller publiken stupar. Detta när filmen inte försöker måla över det hela med att presentera ännu en ”häftig” mutation. Allt som allt är tyvärr inte X-Men Origins: Wolverine vad många hoppats på. Den är inte hemsk men istället för en fullt-ös-medvetslös-actionfilm så får vi en ganska såsig och beklagligt medioker film.
Sparat under: Film, Filmrecensioner, Recensioner, Uncategorized | Etiketter: Disney, Hanna Montana, Jonas Brothers, Miley Cyrus, Recension
Okej vi får det överstökat. Hannah Montana: The Movie har inte mig som målgrupp. Jag tänkte “gud vad ironirolig jag är” och gick på den, men vet ni vad? The Joke’s on me.
Hannah Montana/Miley Cyrus är den senaste ur Disneystallet att göra långfilm. Bland tidigare stjärnor finns Lindsay Lohan, Hillary Duff, Jonas Brothers och High School Musical-gänget. Det är en utpräglad kändisodling som stoppar fingrarna i alla pajer som har något med popmusik, långfilm, 3D-konsert och TV-serie att göra. Historien är enligt följande. Miley (Miley Cyrus) är en vanlig tös som vem som helst förutom när hon tar på sig en blond peruk och blir tidernas superdupermegaturbohyperstjärna Hannah Montana. Att inget skiljer dem åt förutom hårfärgen är det ingen som tar fasta på utan filmen låter det slinka ner med några liter naivitet.
Är du ett hängivet Miley Crus/Hannah Montana-fan så tvekar jag på att du kommer bli besviken och det spelar ingen roll vad jag skriver för du har redan monterat din åsikt. Alltså kan du börja fila på dina motargument till kommentarerna redan nu. För Hannah Montana: The Movie är en hemsk dumifiering av tonårsångest. Miley brottas med en identitetskris utan petitessiskt motstycke när hon inte vet hur hon ska bolla att vara världens största och bekymmerslösa popstjärna med att vara amerikansk helyllelantis och bo nära naturen med folk som heter saker som Robbey Ray och Lorelei. Det är en vidrig Disneymentalitet med händerna på höfterna som balanserar mellan fars och såsig melodram som bäst. Jag har inget emot att filmer är naiva och överdrivet positiva men när de blir en stor pastellfärgad lögn för ungdomarna så är det dags att göra något. Tar du ditt barn/kusin/alldeles för unga kompis och ser på filmen så kommer de säkerligen att gilla den. Men när de några år senare står och skriker om varför “deras sweet sixten inte hålls på ett hyrt nöjesfält”, “varför du som förälder inte är cool, har en soppsamlare på hakan och spelar countrypop” eller varför de inte “bara får leva sitt liv som dom vill, maj gad”. Tänk då på att jag varnade er.
Kommentarer: Den här recensionen skrevs under begränsad tid varför det blev en del språkmissar. Tack och lov kom språkpolisen här till undsättning i kommentatorfältet. Jag förstår mig inte på dem. Vill de hjälpa mig eller går de igång på att rätta språkliga snedsteg? Om det är det senare så är jag än mer förvirrad.
Vilken intelligent kommité som än bestämde att alla Hayao Miyazakis filmer skall visas på svenska biografer har en säker plats i himlen, det skall jag se till. I traditionen som pågått några år nu, har turen kommit till Miyazakis andra film som regissör och den släpptes ursprungligen 1984. Det är en nyckelfilm i hans och Studio Ghiblis historia, mycket för att det är första gången som trenigheten Hayao Miyazaki, Isao Takahata och kompositören Joe Hishaishi strålar samman. Det är en postapocalyptisk historia där Prinsessan Nausicaä (en av tidernas bästa hjältar/hjältinnor) försöker ta hand om sitt folk i Vindarnas Dal i en tid då människornas nationer girigt slåss om spillrorna av planeten de själva en gång slog sönder. Det är en historia med ett tydligt antikrigsbudskap och en pur naturkärlek som klockar in på 22 år före Al Gore kom och kraxade om sin obekväma sanning.
I sin första långfilm Castle of Cagliostro så arbetade Miyazaki med förlagan Lupin III som var en franchise skapad av författaren Monkey Punch (psst alias). Således var han tvungen att vara orginalet troget medan han i Nausicaä nu berättar historien helt från eget hjärta. Och som han berättar. Nausicaä är på riktigt alla de där trailerlöftena som Disney pumpade oss med under vår uppväxt. Det är en fantastisk historia om mod, kärlek och vänskap, tecknad med en så kärleksfull känsla för detaljer att den lämnar ett filter för ögonen som gör att när du kommer ut i ljuset efteråt på allvar inser hur sabla vacker världen är. Den omsorg som läggs på atmosfär, stämning och trovärdighet är så stark och påtaglig att Nausicaäs pollen-sci-fi blir en egen värld som pulserar och andas brevid vår egen. Upplevelsen kan beskrivas som en sexfilig motorväg direkt in till ditt barnhjärta och ger en emotionell kollision som är så stark att du kommer nostalgisera över filmen samtidigt som du ser den. Det är en av Miyazakis bästa, en av sci-fi genrens bästa och förmodligen det bästa du kan se på bio i år.
Kommentar: Aftonbladet gav den här filmen 3 av 5. Skrev om den som Miyazakis ”senaste film”. Det sa på något sätt allt.
På 60-talet var allt bättre. Det vet jag, för det har jag sett på film. Det var en tid av musik, fri kärlek, swingin London, polisonger och då du kunde komma undan med att ha på dig shades dygnet runt. I denna tidsera gungar promen tillika piratradiostationen Radio Rock ute i Nordsjön och sänder hemsk rock till Storbritannien. Samtidigt i Westminister Abbeys gråa lokaler så vill hemska myndigheter stoppa spridandet av illegal musik till folket (symbolistiska paralleler till TPB-affären och Ipred är så lättplockade poänger att jag inte tänker vidröra dem). På skutan huserar en varierad besättning i ledning av en Fab 4 bestående av Seymour Hoffman & Nick Frost som skäggiga radiomurvlar samt Bill Nighy & Rhys Ifans som gängligare diton. Det är en brittkom i ensembleform utan några större krussiduller. Handlingen är inte djupare än en thékopp och humorn är pubertal om än med ett charmigt ”Ahoi guvenah”-uttal.
Utöver komedi så är det också en musikfilm och montagén på folk som lyssnar på radio är oändliga. Vilket leder oss till filmens längd. Det är otaliga karaktärer som skall få sin tid att utvecklas och miljoner låtar som skall spelas, det kunde gott ha kortats ner. Särskilt i det överraskande dramatiska slutet som är så sentimentalt och utdraget att det känns mer Amerikanskt än Brittiskt. Att hålla uppe cynismen kan däremot vara svårt när The Boat That Rocked är en så obotligt positiv film. Det är ciggen i mungipan, vinden i håret och blicken mot horisonten. I sina bästa stunder ger det en happy-go-lucky känsla om att världen faktiskt är oändlig och musik verkligen kan göra den bättre. Så blunda med hjärnan och lyssna med hjärtat antar jag.
Kommentar: Jag har för mig att jag lärde känna Jon vid den här visningen. Han tyckte slutet var som Armageddon fast Engelsk. Jag har ofta dåligt samvete för att jag inte gav den här filmen högre.
