Det är dags för upprättelse. Henry Selick har länge fått stå i Tim Burtons skugga. Skrämmande få vet att han är regissören bakom The Nightmare Before Christmas utan tror det är en ren Tim Burton-film. Efter hans senaste långfilmsolycka Monkeybone så är han äntligen tillbaka och det med besked. Coraline är historien om flickan med samma namn (fint röstgiven av en kaxig Dakota Fanning) som lever i en beige och tråkig tillvaro i ett lika beigt och tråkigt hus. Hon och hennes föräldrar har precis flyttat dit och Coraline känner sig försummad och glömd. Den gråa tillvaron bryts dock när Coraline hittar en gömd dörr i huset. En dörr som leder till en värld som är en bättre version av hennes egna. Vad det verkar i alla fall.
Historien är väldigt simpel, rakt berättad och temat med en spegelvärld bekant. Främst ligger Coralines sevärdhet i sin stämning och sin stop motion-animation. Det finns sekvenser så häppnadsväckande välgjorda att hakan faller skramlande till marken av dem och sedan gör bäst i att ligga kvar där för en om möjligt än vackrare sekvens väntar runt hörnet. Det finns så mycket visuellt godis att det i förtexterna borde utfärdas varningar för ögondiabetes. Öronen har det inte mycket svårare utan masseras filmen igenom med spröda speldosetoner i det mystik/melankoliska-registret. Den kusliga expressionistiska stämningen är stundtals så medryckande och närvarande att jag blir lite kluven inför den tilltänkta barnpubliken. Sett från ena hållet så skulle filmen kanske ge dem men för livet. Sett från det andra så kan barn gott behöva lite men för livet.
Den enda invändning jag har mot Coraline är att den är väl medveten om att den är “annorlunda” (sett till den övriga bioreportoaren) och jag är rädd att den stundtals tar tillflykt i det. Filmens estetik blir ibland så udda att det inte passar in i stämningen. Istället är den där för att hamra in budskapet om sin unikhet i oss. Samtidigt är den här filmen tillsammans med The Nightmare Before Christmas egentligen indieversioner av något som är mainstream. Det har färgat håret svart men är fortfarande mainstream. Motiv från filmen är givna popsymboler i framtidens Shock och Sci-fibokhandlar och kommer pynta otaligt “alternativt” folks väskor och jackor. Folk som kommer hylla filmen enbart för egenskapen av att den är annorlunda. Det känns tråkigt för Coraline har betydligt starkare anledningar att bli hyllad för och då har jag inte ens sett den 3D.
Vilken intelligent kommité som än bestämde att alla Hayao Miyazakis filmer skall visas på svenska biografer har en säker plats i himlen, det skall jag se till. I traditionen som pågått några år nu, har turen kommit till Miyazakis andra film som regissör och den släpptes ursprungligen 1984. Det är en nyckelfilm i hans och Studio Ghiblis historia, mycket för att det är första gången som trenigheten Hayao Miyazaki, Isao Takahata och kompositören Joe Hishaishi strålar samman. Det är en postapocalyptisk historia där Prinsessan Nausicaä (en av tidernas bästa hjältar/hjältinnor) försöker ta hand om sitt folk i Vindarnas Dal i en tid då människornas nationer girigt slåss om spillrorna av planeten de själva en gång slog sönder. Det är en historia med ett tydligt antikrigsbudskap och en pur naturkärlek som klockar in på 22 år före Al Gore kom och kraxade om sin obekväma sanning.
I sin första långfilm Castle of Cagliostro så arbetade Miyazaki med förlagan Lupin III som var en franchise skapad av författaren Monkey Punch (psst alias). Således var han tvungen att vara orginalet troget medan han i Nausicaä nu berättar historien helt från eget hjärta. Och som han berättar. Nausicaä är på riktigt alla de där trailerlöftena som Disney pumpade oss med under vår uppväxt. Det är en fantastisk historia om mod, kärlek och vänskap, tecknad med en så kärleksfull känsla för detaljer att den lämnar ett filter för ögonen som gör att när du kommer ut i ljuset efteråt på allvar inser hur sabla vacker världen är. Den omsorg som läggs på atmosfär, stämning och trovärdighet är så stark och påtaglig att Nausicaäs pollen-sci-fi blir en egen värld som pulserar och andas brevid vår egen. Upplevelsen kan beskrivas som en sexfilig motorväg direkt in till ditt barnhjärta och ger en emotionell kollision som är så stark att du kommer nostalgisera över filmen samtidigt som du ser den. Det är en av Miyazakis bästa, en av sci-fi genrens bästa och förmodligen det bästa du kan se på bio i år.
Kommentar: Aftonbladet gav den här filmen 3 av 5. Skrev om den som Miyazakis ”senaste film”. Det sa på något sätt allt.
Monster vs Aliens är historien om Susan som på sin bröllopsdag blir träffad av en meteorit och växer till en gigantisk jättekvinna. Regeringen fångar då in henne och sätter henne i isolering tillsammans med ett gäng andra monster. Som grädde på moset vill utomjordingar åt meteoriten som Susan absorberat. Det är en film som sätter 3Dn i första rummet och det finns gott om episka vinklar och storslagna scener där den får leva ut sin potential. Samt många klichéer i stil med ”maj gad its koming rajt får oss”, men också en del snyggare sublima användningar som känslan som ges av de stora öppna miljöerna. Sci-fi fantaster som är lite mer pålästa har därtill en uppsjö av intertextuella referenser och blickningar att gotta sig åt. Ganska okonstlat så är filmen egentligen en CGI-version av en monstermash mellan The Blob, The Creature, The 50foot Woman, Mothra, The Fly och en massa Rymdisar. Olikt filmer som Shrek eller Monsters Inc så lyckas däremot inte Dreamworks bygga upp en värld som andas och känns trovärdig. Istället får vi en ytlig historia av action/komedi som främst lever på sina 3D effekter och sina medhavda kändisar. Varav det senare jag personligen inte fick uppleva eftersom SF av okänd anledning envisas med att köra den svenskdubbade versionen. Istället för en garvande Seth Rogen och en sardonisk Hugh Laurie får jag ett gäng damp som väsnas i högtalarna. Svenska skapades aldrig med punch lines i åtanke och seriositetsnivån sträcker sig aldrig över barnfilms komplexet. Det blir kort och gott väldigt högljut och aningen irriterande. Visst har jag kul, men jag hade nog haft roligare utan dubb.
Kommentar: Okej, det har blivit lite gammalt att gnälla på svensk dubbning vid det här laget.
Ari Folman har glömt kriget. 1982 var han 19år och upplevde det i Libanon. År 2006 är han 43 och ger sig ut på vägarna för att göra en dokumentärfilm om det. Filmisk självterapi i ett sökande att förstå varför han inte minns något av kriget. Förutom en återkommande dröm vilande mellan verklighet och realismen, knuten till den hemska Sabra och Shatlia-massakern.
I Waltz with Bashir är allt på riktigt. Historien, människorna och händelserna. Det är en spelfilm med ett semidokumentärt stuk som jag från början ställer mig ganska amibivalent till. Det är ett intressant grepp men själv var jag tvungen att prioritera det som en dokumentär och inte som en spelfilm. Att Ari Folman använder sig av animering för att berätta om riktiga människor har jag däremot inget problem med. Med skarpa seriekonturer så ges Waltz with Bashir en nästintill rotoskoplik kvalité i karaktärernas rörelser. Det ger en närvarokänsla som går bortom dokumentärers sedvanliga “floating heads” och istället får oss att fokusera på deras röster och deras berättelser. Att deras historier dramtiseras och återskapas med animation ger också det en mer autentisk känsla än vad andra krigsfilmer uppbringar. Det känns mer på riktigt just för att animationen inte utgör sig att vara på riktigt. Det ger också mer alibi när filmen återskapar de mardrömmar, chocker och hallucinationer som krigets deltagare berättar om. Dessa vakendrömmar utgör filmens utan tvekan starkaste stunder.
Waltz with Bashir är onekligen en politisk film. Däremot tänker jag inte diskutera den aspekten i denna recension utan det lämnas med varm hand till folk som är mer kunniga och intresserade. Det enda politiska jag ämnar kommentera på är hur skamligt det är att filmen inte fått en Oscars-nominering för bästa animerade film. Bästa utländska lär den dock redan ha i en liten ask.
Kommentar: Jag såg egentligen den här filmen först på filmfestivalen i GBG. Sen när den kom till kommersiell bio så hade jag inte tid att gå på pressvisningen så jag fick snällt sitta hemma och dra ut minnesfragmenten som granatsplitter ur skallen på mig. Resultatet; meh. Textens tråd är ganska lös vilket i och för sig är skrämmande vanligt bland proffsiga kritiker också. I det här fallet så köper jag det däremot inte utan jag borde gjort en text som mer ramade in filmen än snitslat sig igenom den. Waltz with Bashir fick föresten storspö på Oscarsgalan 2009.
Den naive och verklighetsrubbade hunden Bolt är stjärnan i en tv-serie han själv inte känner till. I serien är han en superhjälte med superkrafter och tampas mot den onde Dr. Calico tillsammans med sin matte Penny. När ett av avsnitten slutar i en cliffhanger där Penny kidnappas, så tar Bolt saken i egna tassar. Tack vare en serie tillfälligheter så lyckas han ta sig ut ur studion, Hollywood och hela vägen tvärs över USA. Vilsen i en värld han aldrig tidigare mött och utan vetskapen om att han är en vanlig hund så är han fast besluten att finna den ”kidnappade” Penny.
Metaaspekten till trots så är Bolt en enkelt berättad historia med ett typiskt road movie-upplägg. Allt medan färden över staterna pågår så får han följeslagare i den sardoniska katten Strumpan och comic reliefen (tillika hamstern) Roffe. Trion delar syskonligt på en sedvanlig blandning av slapstickhumor och popreferenser. Samtdigt som Bolt likt en fyrbent Truman Burbank börjar upptäcka sanningen om sin existens. Det utförs inte någon särdeles djup grävning i karaktärens psykologi, men sen är det inte heller en sådan film.
Filmens 3D-effekter används på ett moget sätt och står över att bli gimmicks i form av ”akta bollen kommer mot oss!”. Istället får de naturligt finnas där och interageras snyggt i historien. Jaktscener ser som bekant väldigt bra ut i 3D, och Bolt har många av dem, kanske lite väl många. Men vad gör det när filmen är dyrt animerad med ett snyggt inslag av akvarellbakgrunder? Den svenska dubben (som vi fick se) brottas däremot med större problem. Tajming, skämt och punch lines slarvas alla bort i en ord för ord översättning bortom all räddning. Vilket blir extra smärtsamt när det däremot tagits friheter med de uppenbart italienska duvgänget (kan du stava Animaniacs?) som dubbats om till tillgjord förortssvenska.
Bolt är kort och gott en säker film som förhoppningsvis visar på en uppåttrend efter Disneys senaste magplask inom animationsavdelningen. Pixar givetvis borträknade. Kogänget, Chicken Little och Meet the Robinsons givetvis inräknade. Disney gör med Bolt inget utanför det sedvanliga familjefilmslägret men tappar i vilket fall inte bort sitt underhållningsvärde på grund av någon pinsam jakt efter att vara superhjälten de inte längre är.
Kommentar: Det har var den första recensionen jag skrev för Attityd och den första pressvisningen jag någonsin varit på. Kom ihåg att jag gick till Bergakungen och det första jag fick se var Mats Johnsson (GP) som stod utanför och rökte. ”Holy crap” tänkte jag, var cool, var cool. Så jag strök längs med väggarna och hamnade till slut i biosalen med ett par Rayban.inspirerade 3D-bågar på skavandes på nästippen. I salen fanns också en inbjuden skolklass som blev tillsagda att de inte fick störa oss som jobbade. Då sträckte jag lite malligt på mig. Jag har alltid undrat varför SF gör så. Bjuder in barn till pressvisningar av barnfilmer alltså. Jag misstänker att det är någon Finding Neverland-tanke bakom det hela. Att barnen med sina jollrande skratt och oskuldsfullhet skall få våra kalla recensent hjärtan att smälta. Det kanske blir ett längre inlägg om det någon gång. När jag läst recensionen igen så tycker jag nog ändå att den duger, den hamnde på baksidan av del 3 i GP vill jag minnas. Idag hade nog betyget varit lägre men hur jag än vrider och vänder på texten så kan jag inte hjälpa att nostalgisera över alla formuleringar och vart de kommer ifrån. Recensionen är ju trots allt min förstfödda.
