Varför flodvåg av sönderkramande positiv kritik?
Det är snyggt, stämningsfullt som attan och ja, det är ungefär det. Som ett spel som man spelar är det inte dåligt men väldigt, väldigt medelmåttigt. Average är ordet jag är ute efter. Ett ord som är en större förolämpning till fansen än om jag hade uttryckt mig brutalt i stil med ”Bioshock suger”. För det suger verkligen inte. Det är bara inte sååå bra. Det är repetetivt, segt och väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt utdraget. Men framförallt så är gameplayn så medelmåttig att den borde få 12 poäng i melodifestivalen. Slugish och trög vilket gör att varje strid i spelet i princip blir en kameraepileptisk närstrid trots att båda parterna använder tommy guns med fler expansioner än halvspelet Fallout 3. Nä, jag fattar det inte och kommer kanske aldrig göra. ”Nya Half-life” aldrig i livet. Filmen kan nog bli mysig. Nej just det, den är ju cancelad.
Gif!
Det är riktigt skönt faktiskt. Istället för att jag har någon press på mig att erbjuda en viss kvalité och en viss tjänst så kan jag istället skriva av hjärtats lust och satsa på att ha roligt. Fast enbart ros är det så klart inte.
Fördelar
*Språkpoliser som rättar stavfel och sär skrivningar (I made a funny) no more!
*Nöjet av att kunna skriva ren dynga och vara nöjd med det.
*Glädjen med att vara casual. För av någon säkerligen jättekonstig anledning så har jag mycket lättare att öppna mig i den här bloggen än på GP-bloggen. Jag vet inte om det är att göra med att jag går in i någon ämbetsroll och tänker att jag ”banne mig är en seriös journalist”. För det vore ju lite tråkigt och väldigt sorgligt.
Nackdelar
*Eftersom jag är van att mäta mitt värde som människa med min besöksstatistik så är jag för tillfället inne i ett emotionellt Auswitch.
Eller tekniskt sett Dag 3 om vi ska vara petiga. Det har hänt en del. Jag är lite visare, lite klokar om än med situationstecken på ordet lite. Alla inlägg är exprementiella snubbelprojekt tills det att jag säger annorlunda. De är då fortfarande snubbelprojekt med skillnaden att jag börjat ljuga för mig själv om att jag är färdiglärd och redo att tackla bloggsamhället. Aja, skitsnack åt sidan, detta har jag hunnit med under Dag 2.
* Bytt användare och blogg. Vad den tidigare hette får ni aldrig reda på och jag tar det med mig till graven, gud och satan.
* Nära på raderat denna bloggen och användaren innan jag upptäckte att det gick att byta författarnamn på inläggen utan att man för den skullen behöver byta titel på hela profileländet.
* Pillat med Artrage 2.5 och dagdrömt våta drömmar om Photoshop-projekt som ligger så långt ifrån mitt kunskapsspektra att jag behöver stjärnkikare för att se sanningen.
*Insett att Twittrande är kul och att det bär lika stora skillnader med Facebookstatusen som Helgon.net gör med Lunarstorm. Finns det föresten någon därute som fortfarande använder Lunarstorm så tycker jag synd om er.
*Insett att Facebook är ett viktigt verktyg men ungefär lika spännande som att pilla sig i naveln och förmodligen lika givande. Blått, grått, ludd som ludd.
* Gråtit som ett barn till Scrubs, världens bäst tv-serie nu och för alltid Amen.
Det är lite som att lära känna en ny person. I början ser man bara de postitiva sidorna och du tänker bara på allt som är bra med den. Allt är så okonstlat kul. Eventuellt så kommer ju däremot problemen, ibland är de små ibland är de bara så man vill ge upp. Så småningom så lär man sig att leva med dem antar jag. För tillfället befinner jag och bloggen mig mitt i smekmånaden. Förut på GP arbetade jag med en mer nedskalad version av wordpress. Tänk en morot som någon dratt över ett rivjärn tills det att knogarna börjat försvinna så har ni ungefär bilden klar. Så se mig som en klumpig oskuld som inte riktigt vet vad allt betyder och vart allt ska sitta så här i början. Men det är okej. Det är lugnt. För mina inlägg är lite som mina toabesök. Jag ser ingen anledning att gå tillbaka och analysera dem.
Sparat under: Uncategorized
